Häromdagen var jag på en skoldebatt i Bromma:

Många elever var på plats:

Artikel i Aftonbladet om RUT:

Vi var många som såg ”Uppdrag gransknings” gripande reportage om ”Euro-orphans”, barnen i Baltikum, Polen och andra länder i forna Östeuropa, som stannar hemma när deras mammor reser för att arbeta i rikare länder.

”Uppdrag gransknings” slutsats är att detta är baksidan av det svenska systemet med rut-avdrag.

Att många pappor från samma länder, sedan åtskilliga år, arbetar i Sverige har inte resulterat i granskande reportage eller betraktats som ett föräldraproblem.

Är det så enkelt att vi ska skrota rut, avskaffa den fria rörligheten i EU och bygga murar mot arbetskraftsinvandring? Blir situationen bättre då för de östeuropeiska kvinnorna?

Den liberala feminismens främsta förtjänst är att den sedan 1700-talet talat om vikten av kvinnors ekonomiska självständighet. Frihetsfundamentet – att skapa en yrkesidentitet, tjäna egna pengar och sörja för sitt eget uppehälle – har utgjort grunden för kvinnors frigörelse. Vi ser samma mönster hos kvinnor i både utvecklingsländer som västvärldens demokratier. Inkomst ger större möjlighet att påverka livssituationen.

Alltför många människor i Sverige har köpt svarta städtjänster. Redan innan rut-avdraget fanns kom människor från andra länder hit och arbetade svart utan kollektivavtal och trygghetssystem. Rut har städat rent i städbranschen.

Vita jobb ger trygghet som lön, pensionsrätt, sjukpenninggrundande inkomst och omfattas av lagstiftning. Vad händer om skattereduktionen för hushållsnära tjänster försvinner? De svarta städjobben kommer tillbaka och de vita jobbens trygghet försvinner.

De allra flesta som jobbar i städbranschen i dag är svenska medborgare och inte från andra länder, enligt arbetsgivarorganisationen Almega. Personer som åker till Sverige för att arbeta för ett rut-företag har gjort bedömningen att det är bättre att ha jobb i Sverige än att vara utan jobb i till exempel Lettland. I Lettland är omkring var femte person arbetslös, den lettiska a-kassan är låg och utbetalas i max nio månader. För många arbetslösa letter har denna gräns redan passerats eftersom krisen pågått sedan 2008.

Att tjäna egna pengar är nyckeln till frihet, trygghet och en framtid. För många kvinnor är ett jobb utomlands en möjlighet för dem och deras barn. Åtskilliga av de kvinnor som städar i Sverige skulle förmodligen ha valt ett annat land om inte möjligheten fanns att arbeta här.

De pengar som tjänas i Sverige skickas till stor del tillbaka och konsumeras i hemländerna, vilket stärker dessa länders tillväxt. Det skapar jobb, fler kan lyftas ut fattigdomen och behöver inte söka sig utomlands för att klara sin försörjning.

Människor tillhör inte det land där man råkar vara född. Som liberal vänder jag mig mot tanken att individer ska begränsas av vilken nationalitet som står i passet.

I alla tider har svenskar sökt sig till andra länder för att skapa sig en framtid för sig och sin familj.

Vi måste fortsätta att slå vakt om den fria rörligheten och kämpa för att utöka möjligheten för människor utanför EU att arbeta i Europa med schyssta arbetsvillkor.

I SvD Brännpunkt:

EU:s strategi för smart och hållbar tillväxt innebär att möjlighetens för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden måste öka markant. Europa kan inte fortsätta att ha världens mest utbildade hemmafruar, och då behövs en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i Europa. Det ger svenska förskoleföretag en unik möjlighet att expandera internationellt. Barnomsorg kan bli nästa svenska exportsuccé.

Redan i EU:s Lissabonstrategi uppmärksammades god barnomsorg som en nyckelfaktor för att uppnå målen om ökad sysselsättning i Europa. I EU:s nya strategi för smart och hållbar tillväxt (EU2020) har målen skärpts, mycket tack vare hårt arbete från den svenska regeringens sida. Fram till 2020 ska 75 procent av befolkningen i Europa ha arbete.

Det innebär i praktiken att möjligheten för kvinnornas deltagande på den europeiska arbetsmarknaden måste öka markant. Europeiska kommissionen pekar på tillgången av barnomsorg som avgörande för att uppnå detta mål.

Det finns all anledning för Sverige att bidra till att målen för EU:s strategi uppnås. Europa behöver få fart på tillväxten och jobben på vår kontinent måste bli fler. Då måste fler av Europas kvinnor få chansen att förvärvsarbeta på lika villkor som männen.

Till skillnad från Skandinavien finns det i flera europeiska länder så stora brister i barnomsorgen att det blir närmast omöjligt för båda föräldrarna att göra yrkeskarriär. Detta har hållit tillbaka kvinnor, som enligt traditionella mönster har det primära ansvaret för omhändertagandet av barnen. Hindren mot kvinnors deltagande i arbetslivet blir ett hinder mot tillväxt och välfärd.

Detta kommer att förändras. Barnomsorg av god kvalité är högt upp på den politiska agendan, och inte bara i EU. Även enskilda stater har satt upp ambitiösa mål. Till exempel har regeringen i Tyskland angett målet att 30 procent av de yngsta barnen ska ha en plats på barnomsorgen till år 2013, vilket innebär en tredubbling av dagens barnomsorgsplatser.

En ny undersökning, som genomförts av nationalekonomen Mikael Elinder på uppdrag av Almega, illustrerar omfattningen av en utbyggd barnomsorg i Europa. I rapporten ”Barnomsorgsmarknaden i EU” beräknas marknadsvärdet för barnomsorgen för hela EU till cirka 137 miljarder euro, varav 80 procent utgörs av de fem största länderna. Det är enorma belopp.

Här har Sverige en unik möjlighet. Vi har under många år utvecklat en svensk modell för barnomsorgen som har alla förutsättningar att bli en exportsuccé. Flera faktorer har samverkat. I grunden finns en stor offentlig sektor som är finansierad via skattemedel. Vi har också haft en mångfald av utförare. Aktörerna är inte bara kommuner, utan också ett ökande antal privata företag som bedriver barnomsorg.

Det har medfört en långt driven kundanpassning och ett utpräglat marknadstänkande. Nya lösningar och spännande idéer har vuxit fram i enlighet med kundernas önskemål.

Konkurrensen mellan olika företag och offentliga aktörer har drivit på kvalitetsarbetet. Det är tack och lov länge sedan barnomsorgen bestod av ren barnpassning. Numera profilerar sig förskolor genom ambitiösa program med olika pedagogisk inriktning. Barnens vistelse på förskolan ges ett högt kvalitativt innehåll. Fokus ligger på dynamisk inlärning och personlig utveckling.

Vid sidan av ikoner som Volvo, Ericsson och ABB kan nya företagsnamn som till exempel Pysslingen, Vittra och Helianthus bli de står för svensk kvalité ute i världen. Och på Arlanda kommer inte bara svenska ingenjörer kliva på flyg ner till metropoler som Madrid, Berlin och London. De lär även få sällskap av förskolelärare, utrustade med pedagogik som handelsvara.

Det finns all anledning att vi i Sverige tar vara denna möjlighet. Att vi kartlägger marknadsmöjligheterna för barnomsorg, både inom och utanför EU. Att våra exportfrämjande insatser även inkluderar marknaden för barnomsorg. Använder vi detta tillfälle på rätt sätt, kan barnomsorg bli vår nästa exportsuccé och EU mer jämställt!

Grön Ungdom välkomnade igår i en debattartikel mig till Miljöpartiet. I dag svarar jag i en replik i SvD Brännpunkt:

Jag tackar Grön Ungdoms språkrör, Maria Ferm och Jakob Dalunde, för att de berömmer mitt arbete som EU-minister i alliansregeringen (SvD Brännpunkt 24/8). Det gläder mig också att de delar min djupa oro över den ökade hetsen mot minoriteter i Europa, i synnerhet romer.

Folkpartiet är Sveriges mest Europavänliga parti. Varje gång den europeiska integrationsprocessen har tagit avgörande kliv har Folkpartiet sagt ja till ökat samarbete. Lika envist har Miljöpartiet sagt nej. Numera accepterar Miljöpartiet EU motvilligt. Men det är ett passivt och tandlöst EU Miljöpartiet vill ha. Det är inte min vision om Europa. Därför skulle jag som liberal känna mig vilsen i Miljöpartiet.

Till skillnad mot Miljöpartiet har alliansregeringen arbetat för att ge EU verktyg i kampen mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är aktiva motståndare till Lissabonfördraget, trots att EU:s nya grundlag gör att EU ansluts till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Lissabonfördraget innehåller även en stadga om grundläggande rättigheter för unionens medborgare.

Genom Lissabonfördraget har EU även fått en utrikestjänst som ska stå upp för EU:s demokratiska värderingar globalt. Men Miljöpartiet säger nej till EU:s globala roll. Fast vi lever i en värld där endast hälften av mänskligheten lever i demokratier.

Folkpartiet bejakar frihandel och globalisering. Miljöpartiet är däremot, jämte Vänsterpartiet, Sveriges mest globaliseringsfientliga parti.

Som en kontrast till Folkpartiets tydliga frihandelslinje står Peter Erikssons uttalande från LRF-stämman den 27 maj: ”Svensk jordbruksproduktion måste öka. Den nuvarande utvecklingen med alltmer importerad mat är farlig.” Det betyder i klartext att vi inte ska handla livsmedel från utvecklingsländer.

Folkpartiet har länge drivit kravet på fri arbetskraftsinvandring. Jag är stolt över att Alliansen under mandatperioden har infört fri arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Reformen innebär att arbetsgivaren, inte facket, prövar arbetskraftsbehovet. Den som får ett jobb i Sverige får alltså också ett arbetstillstånd. Socialdemokraterna vill emellertid återinföra fackets vetorätt mot arbetskraftsinvandring. Förslaget är ett rent beställningsjobb från LO.

EU är en allians för att säkerställa att demokratin överlever till kommande generationer. Men utmaningarna för EU är många och svåra. Europa behöver mer liberalism, inte mindre. Miljöpartiet saknar värderingarna, verktygen och visionerna för vår framtid.

Liberalismen behöver alltid vårdas, värnas och vurmas. Som socialliberal gör jag det bäst i Folkpartiet.

På Aftonbladet Debatt svarar jag på Jens Holms replik:

Vänsterpartiets Jens Holm avfärdar i ett debattinlägg (Aftonbladet 24/8) mina förslag på hur man kan minska pälsuppfödningen och djurens lidande.

Tvärt emot Jens Holm anser jag att konsumenter har ett ansvar. De minkpälsar som säljs i Sverige kommer från minkar i Sverige, Danmark, Kina och Ryssland. Efterfrågan styr tillgången på päls och därmed hur många pälsdjur som föds upp och dödas. Mink som mink, oavsett vilket land burarna står. Konsumentmakten bör ges ökad uppmärksamhet internationellt när vi diskuterar hur vi kan minska djurs lidande.

Vad gjorde Vänsterpartiet alla de år när de aktivt stödde socialdemokratiska regeringar vid makten? Jag motionerade i riksdagen mot pälsdjursuppfödning varje år under den senaste vänsterregeringens sista mandatperiod vid makten, samtliga avslogs.

Min uppmaning att verka genom EU för att stärka djurskyddet avvisar Jens Holm. Han tycker att EU är tandlöst. Är det någon som är förvånad? Vänsterpartiet har aldrig haft någon tilltro till det samarbete som heter europeiska unionen och tycker fortfarande som enda parti i riksdagen att EU ska upplösas och Sverige ska lämna EU.

Men, till skillnad från vad Holm tror, kan EU spela en avgörande roll i djurskyddsfrågor. Exempel är stoppad dunplockning från levande fåglar och förbjuden handel med hund- och kattskinn. Även det förslag om ett förbättrat djurförsöksdirektiv är ett bra exempel på EU:s engagemang. Om förslaget antas, som är uppe till beslut 8 september i år, så kommer djurrättsorganisationer och andra att kunna anmäla misstänkt vanskötsel av försöksdjur, och då måste EU ingripa med bland annat inspektioner. Det är en fråga som min partikamrat Marit Paulsen drivit hårt i EU-parlamentet.

Så visst kan EU spela roll. Man måste emellertid vara realistisk och erinra att långtgående förändringar och reformer inte går över en natt. Just därför krävs det ett ihärdigt engagemang – för sakfrågan såväl som för de forum och verktyg där man har möjlighet påverka.

Sveriges största möjligheter att minska djurens lidande globalt är genom EU. Men detta kräver att man helhjärtat säger ja till unionen och samarbetet mellan medlemsstaterna. Vänsterpartiets EU-fientlighet är ett hot mot Sverige ska fortsätta verka för ett starkare djurskydd i världen.

I dag skriver jag i Aftonbladet Debatt om den senaste veckans minkdebatt:

En av de första politiska frågor som jag tog ställning i var pälsdjursindustrin. Jag såg ett nyhetsreportage på TV när jag gick på lågstadiet och blev besviken och ledsen över att minkar och rävar spärrades in i små burar bara för att bli päls. Några år senare när jag skulle börja högstadiet för 22 år sedan bestämde jag mig för att bli vegetarian och har sedan dess inte ätit kött av djuretiska skäl. Det är ingen hemlighet att jag personligen är stark motståndare till pälsdjursindustrin och att jag motionerat i riksdagen om dess avskaffande och röstade för att minkfarmarna bör läggas ner som enda alliansriksdagsledamot vid voteringen i december 2006.

För mig och många djurskyddsengagerade var inte Djurrättsalliansens bilder på vidrigt djurplågeri med minkar ätandes på varandra någon nyhet. Men diskussionen som följt är en viktig väckarklocka, då man varken behöver vara Albert Einstein eller Marie Curie för att inse att det är svårt att se hur man kan kombinera dagens minimala burar med god djurhållning. Grundläggande för svensk djurskyddslagstiftning är nämligen att djur ska hållas väl och få sina arttypiska behov och beteenden tillgodosedda. Detta stadgas tydligt i den lagens portalparagrafer: att djuren inte ska utsättas för onödigt lidande (2 §) och att djuren ska kunna leva ett arttypiskt beteende (4 §).

Den här veckan inleds Stockholms modevecka. Några av Sveriges främsta och mest talangfulla designers visar sina vår- och sommarkollektioner för 2011. Men även om mode i högsta grad också har politiska och etiska sidor lyser ofta debatten med sin frånvaro. Visst diskuteras då och då fenomenet med magra modeller, barnarbete, klimattärande produktion eller djurplågeriet bakom pälsplagg, men själva debatten om konsumenternas ansvar att klädshoppa etiskt förekommer knappt i Sverige.

Stella McCartney – en av Europas allra främsta modeskapare – använder sig aldrig av pälsmaterial på grund av djuretiska skäl i sina kollektioner. Hennes eget beslut är inte resultatet av konsumenttryck utan kommer utifrån ett personligt djurskyddsengagemang sedan barnsben. Men att däremot allt fler storsäljande klädkedjor säger nej till äkta pälsmaterial i sina produkter är den etiska kapitalismens förtjänst. En medveten moralisk marknadsekonomi där kunderna kräver förändring och företagen följer efterfrågan. Att människor röstat med plånboken har bidragit till många viktiga miljö- och djuretiska reformer i Sverige som alltifrån miljövänligt toalettpapper till ägg från frigående höns. Året 2001 upphörde den svenska rävfarmningen efter att bland annat konsumenterna tryckt på om tuffare djurskyddskrav. Året 2009 förbjöd EU:s medlemsländer handel med hund- och kattpäls genom att medborgarna protesterat. Efter skrämmande TV-reportage om djurplågeri kring plockning av dun från levande ankor och gäss och hur merionfår flåddes levande genom så kallad mulesing startades konsumentpåtryckningar som ledde till att företagen själva bojkottade dessa grymheter. Jordbruksminister Eskil Erlandsson agerade kraftfullt i bägge frågorna och lyfte dem till EU-nivå för att få sina kollegor att sätta stopp för djurplågeriet. EU-kommissionens utvärderar nu djurskyddet i EU och resultatet presenteras i december nu i år.

Ta minken ur modet. Ett första steg är att agera som etisk kapitalist och låta moralen styra klädvalet. Vilken europeisk konsument köper en ny minkpäls med gott samvete efter att ha sett Djurrättsalliansens bilder?

I lördags rensade Simon och Amelie sina (och resp barns/föräldrars) garderober på ”bra-att-ha-saker” för vidare försäljning på Täby Galopps stora loppmarknad. Moon boots storlek 42 visade sig svåra att sälja medan discokulan, Bob Marley-gosedjuren och Simons gamla filmer gick finfint! Totalt sålde de för ca 2 000 kronor, som båda sedan skänkte till Birgittas valfond. Fler sådana initiativ!

I dag skriver jag i Aftonbladet om hur EU bör utvecklas för att kunna skydda alla medborgares mänskliga rättigheter fullt ut:

Det finns i dag starka skäl att kräva att EU agerar med än större kraft för att skydda medborgarnas mänskliga rättigheter. Alla EU-länder har skrivit under Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter. Problemet är att dessa folkrättsliga åtaganden inte efterlevs fullt ut. När mänskliga rättigheter kränks och länder inte ingriper är det hög tid att tänka nytt.

Frågan om mänskliga rättigheter aktualiseras inte minst denna vecka då den årliga Pridefestivalen i Stockholm äger rum. Det finns all anledning att påminna om varför Pridefestivalen är så betydelsefull. Den svenska Prideparaden har under årens lopp blivit attackerad ett flertal gånger och runt om i världen ser vi tyvärr hela tiden hur homo-, bi- och transpersoner utsätts för övergrepp av ingen annan anledning än att de önskar ha rätt till sin egen sexuella läggning och könsidentitet.

I Europa talar vi om vikten av tolerans, men ändå bevittnar vi ständiga exempel på intolerans. Londonpolisen uppskattar att antalet hatbrott mot homosexuella ökade med cirka 20 procent under 2009. Det var också under förra året som det litauiska parlamentet röstade för en lag som i praktiken innebär att man stoppar information till barn under 18 år om bland annat homo- och bisexualitet. Och för bara ett par veckor sedan blev ett 30-tal personer skadade när en välplanerad attack genomfördes mot Prideparaden i Helsingfors.

De eskalerande hatbrotten vi bevittnar i Europa riktar sig emellertid inte enbart mot HBT-personer. Även andra minoriteter har fått sina mänskliga rättigheter kränkta. När jag tillträdde som EU-minister beskrev jag den djupa upprördhet jag känner över hur romer behandlas i Italien. Och även i andra EU-länder är romernas situation beklämmande; i april förra året exempelvis, sköts Jeno Koka ihjäl strax utanför sitt hem – det femte mordet på minoriteten romer i Ungern på bara några få månader.

Menar vi allvar med att mänskliga rättigheter ska vara något mer än en vacker floskel krävs ordentliga krafttag – på flera plan. Att bekämpa intolerans förutsätter ett aktivt civilsamhälle som verkligen står upp för och skyddar mänskliga rättigheter.

På det politiska planet har vi också arbete kvar att göra. Att mänskliga rättigheter kränks handlar inte främst om bristen på folkrättsliga åtaganden, utan att dessa inte efterlevs. För att förbättra efterlevnaden menar jag som folkpartist och liberal att vi bör undersöka nya lösningar. Ett förslag är exempelvis att ministerrådet ger EU:s organ för grundläggande rättigheter i uppdrag att granska efterlevnaden av grundläggande mänskliga rättigheter i EU:s medlemsländer. Resultatet av dessa rapporter utvärderas därefter genom offentliga utfrågningar i Europaparlamentet. Då ett land grovt bryter mot sina åtaganden gällande mänskliga rättigheter kan EU-kommissionen, på beslut av parlamentet, bemyndigas att vidta åtgärder som straffar landet ekonomiskt. Det vore även lämpligt att bygga upp ett Name and Shame-system där länder som bryter mot mänskliga rättigheter hängs ut.

Som medborgare och medmänniskor spelar vi alla en viktig roll. När mänskliga rättigheter kränks är det vår skyldighet att agera. När det gäller EU måste vi våga se oss själva i spegeln och ta itu med de övergrepp som sker på hemmaplan i unionens medlemsländer. Europa ska inte bara vara majoritetens utan också minoriteternas Europa.

I Sydsvenskan skriver jag och Nyamko Sabuni om vikten av att fortsätta arbetet med HBT-rättigheter:

Under den pågående Pridefestivalen diskuteras många utmaningar som HBT-personer står inför i Sverige. Trots de brister som kvarstår kommer Sverige på första plats i Europa när det gäller lagstiftning för att säkerställa homo- och bisexuellas rättigheter, enligt HBT-organisationen Ilgas årliga regnbågsindex.

Som liberaler är vi stolta över att Sverige tar förstaplatsen. Men framgången har inte kommit av sig själv.

Under den här mandatperioden har flera historiska steg tagits. En skärpt diskrimineringslag, kanske den starkaste i världen för HBT-personers del, har tillkommit. En rad åtgärder för att bekämpa våld i samkönade relationer har vidtagits. En virtuell ungdomsmottagning med HBT-perspektiv har skapats. Sverige har varit pådrivande för att Europarådet för första gången antagit en särskild HBT-rekommendation. Sist men inte minst har par av samma kön nu rätt att bekräfta sin kärlek genom att ingå äktenskap.

Förstaplatsen på Regnbågsindexet förpliktigar oss också att stötta homo-, bi- och transpersoner i länder där de inte har samma rättigheter. Många HBT-personer flyr från förföljelse och söker i Sverige en fristad undan fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Utlänningslagen från 2006, enligt vilken förföljelse på grund av kön och sexuell läggning räknas som flyktingskäl, är ett stort steg framåt. Det finns dock kritik mot att myndigheter har bristande underlag om situationen i de länder HBT-personer flyr ifrån. Vi vill göra en särskild utvärdering av hur lagändringen fallit ut för asylsökande som hänvisar till köns- och sexualitetsrelaterad förföljelse.

Folkpartiet är Sveriges mest Europavänliga parti, och vi vill arbeta för att EU skall spela en större roll för HBT-personers rättigheter. En aktuell fråga är att stärka diskrimineringsskyddet i EU-lagstiftningen.

Regeringen stöder förslaget om ett nytt antidiskrimineringsdirektiv som den förra EU-kommissionen lade fram och som skulle betyda en väsentlig förbättring av skyddet för homosexuella. Vi vill att det nya direktivet också inkluderar skydd mot diskriminering på grund av könsidentitet.

Idag ingår inte heller samkönade par i EU:s definition på familj. Därför har homo- och bisexuella inte samma rätt som heterosexuella att ta med sig sin partner när de får jobb i ett annat EU-land. Folkpartiet liberalerna vill att EU:s regelverk ändras så att samkönade par inkluderas i familjebegreppet.

I den politiska debatten har vi i Folkpartiet stått upp för HBT-personers rättigheter också när det inte varit populärt. Den liberala övertygelsen om människors lika rättigheter förpliktigar till handling, även när det blåser motvind. Därför fortsätter vi arbetet för HBT-rättigheter, både i Sverige och i EU.

Maria Eriksson ställer i en ledare (SvD 23/7) frågan om jag i en debattartikel (Aftonbladet 16/7) har missat ”att religionsfriheten är en grundläggande rättighet”. Jag kan försäkra Maria Eriksson att så inte är fallet. Eriksson missförstår tyvärr min huvudpoäng och i själva verket håller hon nog med mig om att en fientlig inställning mot forskningen kan hota samhällsutvecklingen.

Som liberal är det för mig en självklarhet att stå upp för människors rätt till en personlig tro. Vad människor privat väljer att tro på angår inte mig som politiker. Det som är problematiskt och som jag tog upp i mitt debattinlägg är att så pass många européer i dag är skeptiska mot forskningens möjligheter att göra gott.

Den senaste Eurobarometerrapporten om vetenskap och teknologi uppskattar att över 180 miljoner européer inte tror att forskningen kan spela en positiv roll för miljön. Jag är ganska övertygad om att Maria Eriksson delar min uppfattning att denna inställning är problematisk. Samhällets ledstjärna bör vara kunskap och inte horoskop.