I dag skriver jag i Aftonbladet om hur EU bör utvecklas för att kunna skydda alla medborgares mänskliga rättigheter fullt ut:

Det finns i dag starka skäl att kräva att EU agerar med än större kraft för att skydda medborgarnas mänskliga rättigheter. Alla EU-länder har skrivit under Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Lissabonfördragets stadga om grundläggande rättigheter. Problemet är att dessa folkrättsliga åtaganden inte efterlevs fullt ut. När mänskliga rättigheter kränks och länder inte ingriper är det hög tid att tänka nytt.

Frågan om mänskliga rättigheter aktualiseras inte minst denna vecka då den årliga Pridefestivalen i Stockholm äger rum. Det finns all anledning att påminna om varför Pridefestivalen är så betydelsefull. Den svenska Prideparaden har under årens lopp blivit attackerad ett flertal gånger och runt om i världen ser vi tyvärr hela tiden hur homo-, bi- och transpersoner utsätts för övergrepp av ingen annan anledning än att de önskar ha rätt till sin egen sexuella läggning och könsidentitet.

I Europa talar vi om vikten av tolerans, men ändå bevittnar vi ständiga exempel på intolerans. Londonpolisen uppskattar att antalet hatbrott mot homosexuella ökade med cirka 20 procent under 2009. Det var också under förra året som det litauiska parlamentet röstade för en lag som i praktiken innebär att man stoppar information till barn under 18 år om bland annat homo- och bisexualitet. Och för bara ett par veckor sedan blev ett 30-tal personer skadade när en välplanerad attack genomfördes mot Prideparaden i Helsingfors.

De eskalerande hatbrotten vi bevittnar i Europa riktar sig emellertid inte enbart mot HBT-personer. Även andra minoriteter har fått sina mänskliga rättigheter kränkta. När jag tillträdde som EU-minister beskrev jag den djupa upprördhet jag känner över hur romer behandlas i Italien. Och även i andra EU-länder är romernas situation beklämmande; i april förra året exempelvis, sköts Jeno Koka ihjäl strax utanför sitt hem – det femte mordet på minoriteten romer i Ungern på bara några få månader.

Menar vi allvar med att mänskliga rättigheter ska vara något mer än en vacker floskel krävs ordentliga krafttag – på flera plan. Att bekämpa intolerans förutsätter ett aktivt civilsamhälle som verkligen står upp för och skyddar mänskliga rättigheter.

På det politiska planet har vi också arbete kvar att göra. Att mänskliga rättigheter kränks handlar inte främst om bristen på folkrättsliga åtaganden, utan att dessa inte efterlevs. För att förbättra efterlevnaden menar jag som folkpartist och liberal att vi bör undersöka nya lösningar. Ett förslag är exempelvis att ministerrådet ger EU:s organ för grundläggande rättigheter i uppdrag att granska efterlevnaden av grundläggande mänskliga rättigheter i EU:s medlemsländer. Resultatet av dessa rapporter utvärderas därefter genom offentliga utfrågningar i Europaparlamentet. Då ett land grovt bryter mot sina åtaganden gällande mänskliga rättigheter kan EU-kommissionen, på beslut av parlamentet, bemyndigas att vidta åtgärder som straffar landet ekonomiskt. Det vore även lämpligt att bygga upp ett Name and Shame-system där länder som bryter mot mänskliga rättigheter hängs ut.

Som medborgare och medmänniskor spelar vi alla en viktig roll. När mänskliga rättigheter kränks är det vår skyldighet att agera. När det gäller EU måste vi våga se oss själva i spegeln och ta itu med de övergrepp som sker på hemmaplan i unionens medlemsländer. Europa ska inte bara vara majoritetens utan också minoriteternas Europa.

I Sydsvenskan skriver jag och Nyamko Sabuni om vikten av att fortsätta arbetet med HBT-rättigheter:

Under den pågående Pridefestivalen diskuteras många utmaningar som HBT-personer står inför i Sverige. Trots de brister som kvarstår kommer Sverige på första plats i Europa när det gäller lagstiftning för att säkerställa homo- och bisexuellas rättigheter, enligt HBT-organisationen Ilgas årliga regnbågsindex.

Som liberaler är vi stolta över att Sverige tar förstaplatsen. Men framgången har inte kommit av sig själv.

Under den här mandatperioden har flera historiska steg tagits. En skärpt diskrimineringslag, kanske den starkaste i världen för HBT-personers del, har tillkommit. En rad åtgärder för att bekämpa våld i samkönade relationer har vidtagits. En virtuell ungdomsmottagning med HBT-perspektiv har skapats. Sverige har varit pådrivande för att Europarådet för första gången antagit en särskild HBT-rekommendation. Sist men inte minst har par av samma kön nu rätt att bekräfta sin kärlek genom att ingå äktenskap.

Förstaplatsen på Regnbågsindexet förpliktigar oss också att stötta homo-, bi- och transpersoner i länder där de inte har samma rättigheter. Många HBT-personer flyr från förföljelse och söker i Sverige en fristad undan fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Utlänningslagen från 2006, enligt vilken förföljelse på grund av kön och sexuell läggning räknas som flyktingskäl, är ett stort steg framåt. Det finns dock kritik mot att myndigheter har bristande underlag om situationen i de länder HBT-personer flyr ifrån. Vi vill göra en särskild utvärdering av hur lagändringen fallit ut för asylsökande som hänvisar till köns- och sexualitetsrelaterad förföljelse.

Folkpartiet är Sveriges mest Europavänliga parti, och vi vill arbeta för att EU skall spela en större roll för HBT-personers rättigheter. En aktuell fråga är att stärka diskrimineringsskyddet i EU-lagstiftningen.

Regeringen stöder förslaget om ett nytt antidiskrimineringsdirektiv som den förra EU-kommissionen lade fram och som skulle betyda en väsentlig förbättring av skyddet för homosexuella. Vi vill att det nya direktivet också inkluderar skydd mot diskriminering på grund av könsidentitet.

Idag ingår inte heller samkönade par i EU:s definition på familj. Därför har homo- och bisexuella inte samma rätt som heterosexuella att ta med sig sin partner när de får jobb i ett annat EU-land. Folkpartiet liberalerna vill att EU:s regelverk ändras så att samkönade par inkluderas i familjebegreppet.

I den politiska debatten har vi i Folkpartiet stått upp för HBT-personers rättigheter också när det inte varit populärt. Den liberala övertygelsen om människors lika rättigheter förpliktigar till handling, även när det blåser motvind. Därför fortsätter vi arbetet för HBT-rättigheter, både i Sverige och i EU.

Maria Eriksson ställer i en ledare (SvD 23/7) frågan om jag i en debattartikel (Aftonbladet 16/7) har missat ”att religionsfriheten är en grundläggande rättighet”. Jag kan försäkra Maria Eriksson att så inte är fallet. Eriksson missförstår tyvärr min huvudpoäng och i själva verket håller hon nog med mig om att en fientlig inställning mot forskningen kan hota samhällsutvecklingen.

Som liberal är det för mig en självklarhet att stå upp för människors rätt till en personlig tro. Vad människor privat väljer att tro på angår inte mig som politiker. Det som är problematiskt och som jag tog upp i mitt debattinlägg är att så pass många européer i dag är skeptiska mot forskningens möjligheter att göra gott.

Den senaste Eurobarometerrapporten om vetenskap och teknologi uppskattar att över 180 miljoner européer inte tror att forskningen kan spela en positiv roll för miljön. Jag är ganska övertygad om att Maria Eriksson delar min uppfattning att denna inställning är problematisk. Samhällets ledstjärna bör vara kunskap och inte horoskop.

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om den utbredda vidskepelsen i Europa och hur vi bör gå tillväga för att vända den negativa utvecklingen:

Vi lever i upplysningens och förnuftets tidevarv. Inte minst i vårt eget land är vi stolta över att fakta och kunskap har betydelse. Men hur ser det egentligen ut idag? Stämmer den bild vi har av oss själva? Eller är det så att helt andra föreställningar börjar få ett allt fastare grepp om många västerlänningars sinnen?

EU-kommissionens senaste Eurobarometerrapport om vetenskap och teknologi redovisar en dyster bild om hur européer ser på kunskap. Det är beklämmande att se hur vidskepligheten nu sprider sig i Europa.

Eurobarometerrapporten visar exempelvis att det idag, år 2010, finns fler européer som tror på lyckonummer än som inte gör det. Anmärkningsvärt är att denna siffra dessutom har ökat under de senaste åren.

Vidare så konstateras att hela 38 procent av EU-medborgarna håller med om påståendet att ”vi förlitar oss för mycket på forskning och inte tillräckligt mycket på tro”. Sex av tio européer tror att vetenskap och forskning kan påverka människors moral på ett negativt sätt. Studien visar också på att nästan var fjärde europé tror att forskning och teknologi egentligen inte kan spela någon positiv roll för miljön.

Slutsatsen vi bör dra av dessa uppskakande resultat är att utbildning och forskning framöver måste prioriteras högre. Enbart ett gediget kunskapssamhälle kommer att klara framtidens utmaningar.

En studie som citerades i magasinet National Geographic för ett par år sedan redovisade att det i flera europeiska länder är så mycket som runt 40 procent av befolkningen som är osäker på om evolutionsteorin är sann eller som till och med hävdar att den är falsk. Man undrar ju om det finns någon teori som är värd att tro på om något så självklart som evolutionen utmålas som osäker och falsk.

Lissabonstrategin, som sjösattes vid millennieskiftet, syftade till att EU skulle bli mer forsknings- och innovationsinriktat. Målet var att EU år 2010 skulle ha blivit en konkurrenskraftig kunskapsekonomi bland annat genom markant ökade FoU-investeringar. Med facit i hand ser vi tyvärr att så inte har blivit fallet.

För mig som varm Europavän och som folkpartist med den bestämda uppfattningen att kunskap och vetenskap är oumbärligt för att kunna lösa framtidens problem är det senaste decenniets bristande utveckling i Europa djupt beklaglig. De alarmerande resultat som bland annat presenteras i den färska Eurobarometerrapporten visar hur stort behovet är att de ambitiösa kunskaps- och innovationsmål som tas upp i Europa 2020-strategin ägnas större uppmärksamhet än motsvarande mål i den i år utgångna Lissabonstrategin.

Vi står nu inför en växande ekonomisk utmaning som hänger ihop såväl med finanskrisen som med globaliseringen. Det europeiska välståndet kan inte vila på någon annan grund än en kunskapsdriven, konkurrenskraftig ekonomi. Därför måste den växande tron på övernaturliga fenomen och bristande tillit till forskningen vändas.

Birgitta Ohlsson

EU-minister (FP)

Här kan du följa regeringens arbete under sommaren:

Själv ägnar jag mig nu den närmaste tiden åt familjen och sommar!

I senaste numret av Newsweek kan man läsa en spännande artikel på temat ”Women Will Rule the World”.

Har de månne rätt? Vad tror du?

Den 9:e juli 11.38 på Uppsala Akademiska sjukhus föddes min och Mark Klambergs dotter Stella Betty Hannah. Hon är världens finaste utrustad med en röst som en vuvuzela och mycket bestämd vilja.

Nu ägnar jag och Mark oss åt ljuvliga Stella. Därför blir det inget bloggande, facebookande och twittrande den närmaste tiden.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1171091/Stridsgrupp-kan-stoppa-folkmord.html

Häromåret startade ett gäng feminister i Uppsala – som också är aktiva i folkpartiets kvinnoförbund – Liberala Kvinnor: Bank Birgitta. Ett utmärkt initiativ för att stödja kvinnliga entreprenörer i utvecklingsländer att förverkliga sina livsdrömmar. Som ordförande för Liberala Kvinnor är jag så oerhört stolt över att få lånat mitt namn till detta. Feministisk kapitalism som inte går upp i rök.

Vi i folkpartiet liberalerna presenterade en rapport om äldres rättigheter under Almedalsveckan. Egentligen självklarheter som redan borde vara norm i Sverige, men tyvärr inte är det. Här är de tre krav som jag tycker är allra viktigast.

1. Ut och gå-garanti. Rätt för den som bor på ett äldreboende att komma ut i friska luften varje dag. Samma rätt ska gälla för den som har hemtjänst och behöver hjälp för att komma ut.

 
2. Välja mat-garanti. Rätt för den som bor i äldreboende eller har hemtjänst att välja mellan olika maträtter.

 
3. Parboendegaranti. En parboendegaranti ska ge äldre par rätt att bo tillsammans, om de så vill, i ett äldreboende, även om deras vård- och omsorgsbehov skiljer sig åt.